
Två av de mest häpnadsväckande pristagarna av Nobels litteraturpris är utan tvekan de båda arbetarförfattarna Eyvind Johnson och Harry Martinson, som delade på priset 1974. Inte så mycket för att någon hävdade att de inte var förtjänta av priset av litterära skäl, utan snarare för att båda två vid tidpunkten för prisutdelningen satt i Svenska akademien och därmed gav priset till sig själva. Hur genant detta än är så här i efterhand är det ändå värt att lyfta deras författarskap som betraktas som en viktig del i den mer eller mindre unikt svenska arbetarlitteraturen.
Eyvind Johnson
Olof Edvin Verner “Eyvind” Jonsson tog sig som författare namnet Eyvind Johnsson vilket subtilt hånades av bland annat vännen och kollegan Vilhelm Moberg. Eyvind Johnson debuterade med en diktsamling för att sedan ge ut sina två första romaner som behandlar den norrländska landsbygden medan hans tredje roman utspelar sig i Paris där han bodde vid författandet av boken. Under sin litterära karriär gick han från småstadsskildringar till att testa sig fram med bland annat radikal kulturkritik och primitivism. Därefter gick han med raka steg mot sitt genombrott genom att med modern berättarstil med bland annat inre monologer beskriva erfarenheter från sin ungdom. Dessa böcker anses ofta vara hans mest framstående verk även om han skrev en lång rad andra böcker efter dem.
Harry Martinson
Även Harry Martinson debuterade som poet men det är förmodligen hans prosa som är mest känd. Som prosaförfattare debuterade han med reseskildringen “Resor utan mål” som följdes upp med reseskildringen “Kap Farväl!”. Mest känd är han nog dock för sin uppväxtskildring “Nässlorna blomma”, som handlar om en föräldralös pojkes uppväxt i Fattigsverige. En av hans mer otippade framgångar var rymdeposet “Aniara” som handlar om ett rymdskepp som transporterar flyktingar från jorden till andra planeter på grund av miljöförstöring och kärnvapenkrig.