Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj tilldelades Nobelpriset i litteratur av Svenska Akademien 2015 med motiveringen att hon med sina dokumentärromaner tecknat ett monument över mod och lidande i vår tid. Och det är just den dokumentära romanen som hon har gjort sig känd för. I sina många böcker blandar hon det rent dokumentära med romanformen och har i denna form tecknat en rad porträtt över människor och fenomen, främst i det forna östblocket. Hennes arbetssätt är delvis journalistiskt då hon intervjuar och samtalar med ett hundratal människor inför varje ny bok, för att sedan sammanföra deras olika röster i
romanformen.
En av hennes mest kända böcker är “Kriget har inget kvinnligt ansikte”, som handlar om kvinnor i Röda armén och deras erfarenheter. Boken utgör första delen i hennes svit “Utopins röster – Historien om den röda människan”, som handlar om livet i Sovjetunionen för olika människor och ur olika perspektiv. Andra kända böcker i samma svit är “Bön för Tjernobyl: en framtidskrönika”, som bland annat handlar om livet efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och “Zinkpojkar” som handlar om afghansk-sovjetiska kriget och de som deltog där.
Hennes böcker har i många fall fördröjts på grund av Sovjetunionens censurregler, innan Sovjetunionen gick under.